Melvin

Min vackra pojke; den finaste jag någonsin skulle kunnat önska mig.
Vackra lilla barn. Varför?

Melvin:
2585 g
48 cm lång
33 cm huvudomfång
Mörkt fint hår, likt sin pappas.

En dag ska jag få se dig springa, höra hur du skrattar, se dig le, höra dig säga 'Mamma'. En dag.

Förlossningen

Klockan 9:00 den 1 april skulle vi befinna oss på förlossningsavdelningen. Den morgonen gick i slowmotion. Jag packade min väska inför BB vistelsen, den berömda BB väskan, som jag inte haft något tillfälle att packa innan. Jag packade den och svor inombords, ville slänga allt, mina mammabyxor, klänningen som jag bar på julafton... Ville sälja det som var barnets. Ville sudda bort, ville inte vara där och då. Vad var meningen med allt? Mitt barn levde inte längre. 
Jag bröt ihop fullständigt när jag skulle plocka fram kläderna till barnet. De första som jag köpte. Minns hur lycklig jag var då när jag köpte dem, hur otroligt små och söta kläderna var. Bröt ihop och insåg att jag inte alls ville göra mig av med sakerna, det var ju Mitt barns saker. Ett barn som jag inte skulle få behålla.

Vi kom till BB lite efter 9, stegen fram till dörren var tunga, jag hade svårt att få luft. Paniken över vad som väntade steg för varje minut. Ilskan över vad gudarna tvingade mig genomgå gjorde mig ännu ledsnare, argare och så väldigt liten. Jag kände mig som den minsta människan på jorden, så oskyddad, utelämnad.
Väl inne på avdelningen blev vi installerade i ett rum, ombonat men ändå stelt. Efter en stund kom en barnmorska och informerade om vad som gällde, de ville sätta igång förlossningen så fort som möjligt. Jag var absolut inte redo för det. Fick panik över att min kropp inte själv skulle få bestämma när den var redo. Hon berättade om "ballongen" som skulle vidga livmoderhalsen till 4 cm. Det kändes läskigt. Jag bad om tid, kände att jag ville ha det, försöka bli redo. Efter lunch hade jag inget val längre. Klockan 12:30 sattes förlossningen igång. Jag blev för första gången livrädd för den. Kvart i fem ploppade "ballongen" ut och jag var öppen 5 cm när barnmorskan undersökte mig. Någongång efter klockan 18 fick jag värkstimulerande dropp som satte fart på värkarbetet ordentligt. Vid det laget var jag riktigt rädd inför vad komma skall. Vi hade besök i rummet just när värkarna framskred som värst, kände mig helt borta i mig själv. Samtidigt som det kändes skönt att ha sällskap.
Klockan halv 8 på kvällen började det trycka på ordentligt, det kändes som att jag skulle föda vilken minut som hellst. Barnmorskan gjorde en undersökning och konstaterade att det var dax att gå till en sal med lustgas. Jag ville inte ha någon ryggbedövning, var livrädd för den. Klockan hann bli lite efter 8 innan vi kom till förlossningssalen. Där fick jag akupunktur och lustgas, förlossningen framskred väldigt snabbt. Efter 6 krystvärkar, klockan 20:38 föddes en perfekt liten pojke, som jag tyvärr aldrig fick glädjen att höra skrika.

För att vara förstagångsföderska så gick förlossningen väldigt fort, barnmorskan som var med var helt förbluffad, jag fick höra att jag var gjord för att föda barn och att 6 krystvärkar är vad en omföderska har. Jag är ett exempel på någon som skulle kunna föda hemma. För mig hade det inte spelat någon roll, jag fick ju ändå inte behålla min pojke. En sorg jag kommer att få leva med hela livet.


Det var onsdagen den 1 april, och våren kom på riktigt. Han kom med Våren.
 

31 mars 2009

Den 31 mars 2009 var vi på rutin kontroll på MVC. Redan några dagar innan hade jag märkt att jag inte kände några sparkar längre. Daniel lyssnade på magen och lugnade mig med att han hörde bebisens hjärtljud, men oron över att något var fel fanns ändå där. Samtidigt som jag viftade bort oron och intalade mig själv att h*n var lugnare i magen nu när det närmade sig förlossning. Ville ju inte tro att något var fel..
Egentligen minns jag inte exakt när jag slutade känna sparkar, om det var på fredagen innan MVC besöket eller om det var tidigare än så. Jag vet bara att känslan av att inte känna längre gjorde mig fruktansvärt rädd-och förnekande.
När det väl var dags för MVC besöket var jag så nervös att jag inte visste vart jag skulle ta vägen.

Jag minns hur jag låg på britsen och hur barnmorskan förtvivlat letade efter hjärtljuden, hur hon gick ut ur rummet och hämtade en ny apparat i hopp om att det var något fel på hennes egna. Det var inget fel, det fanns inga hjärtljud. Det enda som hördes var min egna puls som steg och steg och steg.
Barnmorskan började gråta. Mina tankar var ett enda virrvarv, allt kändes så overkligt. Jag var inte säker på varför hon grät, men förstod ju ändå på något sätt.
Vi fick åka därifrån till BB för att göra ett ultraljud. Väl där blev det helt fastställt att vårt barn i magen inte levde. Det blev på något sätt för mycket känslor för att jag skulle kunna reda upp vad som hände. Allt bara snurrade. Jag blev osäker på vad jag kände, kände ju så mycket, samtidigt var jag helt tom. Jag har senare förstått att jag gick in i en bubbla, stängde av, kröp ihop och låtsades som om smärtan inte fanns. Den bubblan stannade jag i länge.

Vi valde att åka hem den dagen, trots att vi blev inskrivna på sjukhuset redan då. Vi ville få tid hemma och försöka förstå, men förstod gjorde man nog inte. Vi träffade min familj, som redan visste vad som hänt, min mamma med sitt sjätte sinne hade ringt precis när vi kommit fram till BB. Gråtandes fick jag ur mig vad som hänt.
Det kändes skönt att träffa dom, få gråta tillsammans och förbanna alla högre makter..

Dagen efter skulle jag föda fram mitt döda barn.