Bröllops panik


Har lite smått panik inför bröllopet nu, har kört fast lite känns det som. Det är färger hit och dit, inbjudningskort, klänning, mat till gästerna och det ena med det andra. Är tacksam för ideér i nuläget!

Fick en inbjudan till ett bröllop med posten idag och då kom det som en blixt från klar himmel.. Snart ska jag ju stå brud oxå.

Gästlistan ökar iafl, men nu är det nog inte så många fler som ska till på den, är uppe i 40 personer. Har lite problem med att välja värdpar, är så sjukt svårt.. Men bland 40 pers borde det väl finnas ett lämpligt par..
Aja, i morgon ska jag i alla fall ringa och boka präst och kyrka (jag vet jag skulle gjort det förra veckan..)

Är trött nu, så jag ska nog krypa ner. Natti natti!

Är man sin egen lyckas smed? del 2

Igår ställde jag frågan om ni tycker att man är sin egen lyckas smed, det var ingen som ville skriva sin input i frågan men jag ska i alla fall skriva min åsikt.

När man råkar ut för något svårt, som att förlora ett barn t.ex så förlorar man en stor del av sig själv också. Alla förväntningar man hade inför det kommande livet raseras och man får hitta ett nytt sätt att leva. För så som man levde innan man blev gravid är svårt att gå tillbaka till, för efter en graviditet, även om barnet lever eller inte, så blir man aldrig den man var.
Nu lever ju inte mitt barn, han blev bara 38 v i magen, och att tvingas in i något sådant här skapar många frågor. Jag frågade mig ofta i början, varför det hände just mig, hur kunde livet vara så orättvist?

Man kan gräva ner sig i sådana frågor och bli väldigt olycklig på köpet. Där är man sin egen lyckas smed. För man har alltid ett val, man kan välja att sörja i evigheters evighet och tycka att livet är orättvist. Eller så kan man välja att göra något och minnas det man faktiskt fick. Vi fick ett barn, en underbart fin liten pojke, välskapt och en kopia av sin far. Jag älskar honom bottenlöst precis som vilken förälder som hellst, skillnaden är bara att jag inte kommer få se mitt barn växa upp.
Men han är min. Och när vi väl får syskon till honom är det de som får visa vägen för sin storebror. 

Tankebanor är inte lätta att bryta, en negativ tanke leder oftast till en ny och då har man en grund för en nedåt gående spiral.
En negativ tanke har större genomslagskraft än en positiv, därför krävs hårt arbete, men när man väl kommit in i positiva tankebanor har de positiva tankarna större genomslagskraft än en negativ.
En negativ tanke kan aldrig leda till något gott. Det jag ville säga med detta var att man är sin egen lyckas smed, men man kan även göra sig olycklig på samma sätt.

Sorg är komplicerat, men det är livet också.











Mamma älskar dig

Jag har också bilder på min döda son på väggen


Igår lyssnade jag på p3, där pratade Mamma Melissa om sina döttrar Antonia och Gabrielle, de lever inte, precis som Melvin. Journalisten som intervjuvade verkade ha det svårt att förstå att dessa är våra barn, trots att de inte ligger i vår famn. Han fick det att låta som om en förlust av ett barn är något man ska gå vidare från. Och bilder på sina döda barn fick han att låta som om det var konstigt.

Jag och Melvins pappa har många bilder på Melvin framme, han är en del av oss, av vår familj. Och jag tänker inte börja låtsas som om han inte finns bara för att samhället tycker att det är konstigt.
För jag är övertygad om att det är många fler med honom som tycker att det känns obekvämt och konstigt.

Jag tycker att det är dax att vakna upp nu gott folk, blunda inte för det för att det är skrämmande, ta några minuter istället och gör något. Barn dör och många av de som dör, dör i onödan. Hos mamma Melissa idag finns ett mail hon skrivit till Göran Hägglund han är socialminister och ansvarar för vård- och omsorgsfrågorna här i Sverige. Ta några minuter hos henne och kopiera eller skriv ett eget mail till ovanstående man. Då är ni med och bidrar till att vi inom snar framtid förhoppningsvis kan rädda många av de 850 barn som faktsikt dör varje år.

Vi kan inte spilla barns liv längre, de är framtid!