Jag och mina bilder..


Den 23 februari i år var vi på rutinultraljud, jag var super nervös såklart. Jag hade inte börjat känna några sparkar ännu och det gjorde ju nervositeten inte bättre. När jag och Daniel går upp mot sjukhuset "ser" jag en bild visa sig i mitt huvud. Det som visades för mig var hur jag och Daniel kom ut från sjukhuset en solig sommardag med en liten bebis.. Sen händer detta ett antal gånger till under graviditeten, olika bilder, men med en sak gemensam-Wilmer. Wilmer visade sig på samtiliga och jag tror att det var ett sätt för honom att visa att allt skulle gå bra.
Jag får fortfarande bilder från honom. Tycker det är underbart roligt och jag försöker att lita på dem, försöker inala mig att detta kommer gå bra, han kommer stanna hos oss.

Och bilden som visade sig för mig den 23 februari, den visade sig stämma- Vi åkte hem en solig sommardag..

Vi har det bra


Vi har det bra, lite vardagliga bekymmer, men annars bra. Daniel jobbar mycket vilket är tråkigt men eftersom han är egenföretagare så är det som det är emellanåt.. Önskar mer än ofta att han hade ett vanligt jobb, särskilt nu då han missar mycket med Wilmer. En tid som aldrig kommer tillbaka..

Wilmer växer och växer och verkar må bra :) Han väger över 6 kilo nu och är en väldigt framåt och upptäckts-glad liten kille. Han är väldigt envis och visar tydligt vad han vill trots att han bara är 3 månader, undrar jag vart det ska sluta..

Jag är..

Trött. Illamående(?). Ledsen. Tankspridd. Rädd. Vaken(uppenbarligen). Vilsen. Varm. Hungrig. Deppig. Gråtfärdig. Tom. 

Och det mesta av det ovanstående är pga en enda person. En person som jag inte vill ha i mitt liv, men som finns där ändå eftersom jag inte kan göra något åt det. 

Jag borde vara... LYCKLIG inte bara mesta delen av tiden utan HELA tiden.