Letar gardiner..

Ja.. Nu till våren vill jag ha lite nytt, helst till hela huset.. Men det får komma lite i omgångar. När vi flyttade in köpte vi lite, det behövs ju alltid nytt när man flyttar känns det som, fönster varierar ju som hejsan.. Är ute efter en hissgardin till köket, tycker att det skulle passa här i ett gammalt hus med lantlig stil.. Hittade denna på Jotex, bra pris, men leverans först i maj.. Kändes så långt fram och beställer jag vill jag ju ha NU inte om 3 1/2 månad.. Hissgardin Cherish 120 cm, Vit/ Grön från Textilboden.se Sen hittade jag den här under på textilboden.. Kan inte bestämma mig för om det är vad jag är ute efter.. Tycker att den är fin men passar den i ett kök? Nåja jag får väl kolla vidare :)

Då och Nu

Jag vaknar upp. Det är en ny dag. Men den känns precis som igår. Luften jag andas känns lika tung som vanligt. Jag kollar i almanackan, det är måndag. Jag glömmer det lika snabbt igen. Varje dag är som en dimma, ett töcken, mörker kalla det vad ni vill. Jag ångrar att jag klev upp idag också. Jag hör grannarnas hund yla, blir irriterad, kan inte sluta fokusera på dess ylande. Desto längre tid som går desto mer irriterad blir jag. På TVen sänds "Two fat ladies". Hatar det programmet. Men finner ingen styrka att byta kanal. Två feta kvinnor med flottigt hår som lagar mat. Får mig att aldrig vilja äta igen. Fast äta måste jag, idag igen. Att svälta verkar helt enkelt för plågsamt. Även om tillvaron jag lever i är allt annat än behaglig. Börjar tycka synd om hunden som uppenbarligen inte gillar att vara själv. Bloggar. Funderar på varför jag bloggar. Kommer på varför. Men ser egentligen ingen mening med att blogga. Har haft 10 träffar sedan i torsdags. 10 personer som läst om mitt tragiska liv. 1 som kommenterat, har skrivit "kram". Det kan ju kännas som ett hån. Men jag väljer att ta emot den, en kram som varken känns eller märks. Den lindrar för en stund. Någon tänker på mig. Själv vill jag bara fly. Men sådant kan jag inte blogga om. Jag väljer vad jag kan skriva och vad jag inte kan skriva. Jag utesluter att skriva om mer än vad jag väljer. Jag försöker att skriva förnuftigt och inte lämna ut mig själv för mycket. Det känns ju redan som att jag står naken vid en motorväg i verkliga livet. Men inte på bloggen. Där är jag bara en mamma utan barn. En sårad själ som nyss förlorat sitt barn. Hur jag lever bakom skärmen är det ingen som vet. Det ni läser om mitt liv har jag valt att dela med mig. Men jag utesluter massor.

Jag vaknar upp. Det är en ny dag. Torsdag. Jag minns det utan att titta i almanackan, minns jag datumet? Tänker efter. 27:de, var tvungen att kolla i mobilen. Jag är trött. Har haft intensiva nätter med en gnällig bebis. Tror att det är tänder på G. Kollar till honom. Han sover. Han gnyr till, jag ger honom nappen och ser att han har sin mjukiskanin under armen. Börjar le. Kollar ut genom fönstret, solen lyser. Var tänkt att jag skulle tagit en promenad, men Wilmer ville annat. Kanske kan vi gå ut sen när han vaknat. Jag lever lite mer nu. Är mer än en mamma utan barn. Har ett barn på jorden. Tänker på Melvin. På Wilmer. Mina fina söner. Har tappat bort bloggen, hinner inte. Orkar inte bry mig om hur många träffar jag har, säkert väldigt få. Får inga kommentarer. Men det gör inget. Och skulle jag få en kommentar, glömmer jag bort att svara. Förlåt. Jag tänker på er som läser. Wilmer somnade om. Han ligger i sin vagn med ena benet halvägs ut över kanten. Så söt. Hör klockan i köket ticka, men annars är det bara tyst. Ingen hund som ylar. Inga grannar som stör. Jag är här och nu. Längtar efter våren. Få pyssla i trädgården. Kanske gå ner mina extra kilon. Längtar ut nu.

Wilmer slänger ner mamma plockar upp..

.. Alla som har barn känner säkert igen sig, det är ett evigt nerkastande av saker och därmed också ett evigt upplockande.. Det är lika roligt första gången som sjuhundranittionde.. Det senare då för Wilmers del. Motion kan det ju kallas för mammans och pappans del.. Men roligt.. Näe.
Fast vad gör man inte för de små liven, så länge de har roligt så. Och en gång i tiden har ju fakttiskt jag också suttit exakt sådär och kastat ner saker från barnstolen, så det är väl inte mer än rätt att jag får känna på hur det är att precis hinna sätta sig ner när det är dax att resa sig upp igen och plocka upp..