"Du har fått din belöning för kampen"

Igår tittade jag på "Livet på BB" en engelsk dokumentär serie om förlossningar, älskar sådana program.. Svårt kanske att förstå hur man kan "gilla" att titta på när tjejer blir mammor. Men för mig är det en liten påminnelse om att det flesta förlossningar faktiskt slutar lyckligt. Sen är det ju så otroligt vackert när ett barn kommer till världen efter mycket om och men.

"Du har fått din belöning för kampen" visst är det fint sagt? Även om vi fått ett dött barn så var även det en belöning, Melvin i sig var en belöning. Kanske inte på det sätt som vi hade önskat, men i alla fall. Precis som med Wilmer fick vi upp ett barn i vår famn efter förlossningen, det var bara det att hans ögon förblev slutna och hans lungor fylldes aldrig med luft. Men det var ett barn.

Självklart är jag skit förbannad på hela livet att Melvin inte fick leva, men utan mig lever inte han. Minnet med honom lever med mig. Förstår ni vad jag menar? Melvin kanske inte fick leva utanför magen, men under de 9 månader han levde i min mage och tiden som följde efter formade han mig till en ny människa. Starkare men också sårbarare. Mer beslutsam i hur jag vill ha mitt liv. Leva här och nu. Inte ta något eller någon förgivet/förgiven. Svårt att leva så alltid, man är ju inte mer än människa, men försöka går alltid.

Jag fyllde 25 det året Melvin föddes, och jag minns att jag tänkte att vad jag än fick i present så var den lilla människan jag hade i magen en så mycket bättre present. H*n skulle bara komma lite i efterskott. Faktum är att jag fortfarande ser Melvin som en mycket bättre present. Trots ödet som drabbade oss. Tacksamheten att fått uppleva Melvin är så stark, även om jag hade önskat att få se honom precis så som jag ser Wilmer nu.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan de erfarenheter jag har, det känns skönt att säga det, även om sorgen efter Melvin alltid kommer att finnas hos mig.

Barnkalas

Idag har Wilmer varit på sitt första barnkalas, vilken lycka :) Så himla härligt att se sitt lilla barn tillsammans med andra barn. Och vilket kalas, varmt och härligt! God tårta var det också. Wilmer åt pinnglass, vilket han gjorde riktigt bra för att vara andra gången. Men den hann smälta bra innan han vågade smaka..
Sen var det lite lek och bus. På väg hem somnade han direkt, helt slut efter 2 hädelserika dagar! Roligt har vi haft båda 2.
Det är nyttigt för oss att komma ut och bort lite ibland, få tankarna på annat och bara vara. I morgon blir det dock lugnt, ett inställt besök hos min lillasyster, men efter dessa dagar så känns det ganska skönt. Hoppas på fint väder i morgon också!!