Våra olika vägar i livet förändrar oss som människor

På många olika sätt. Det är det som jag tycker är så fantastiskt, en människa som går igenom något riktigt tufft men som ändå på något vis lyckas hitta glädjen. En sjukdom eller en svår förlust kan många gånger bli ett uppvaknande, och många gånger kan faktiskt livet bli mycket bättre, just för att den där lilla väckarklockan gjorde att man började leva på riktigt. Känns så konstigt att säga det, eftersom mitt liv har gått som i en berg-och-dal bana ända sedan Melvin togs ifrån oss. Mitt i all röra har jag stött på starka människor som på något sätt lärt sig leva med sin sorg. Dessa har för mig blivit förebilder och jag har fått en tro på framtiden som har hjälpt mig bit för bit.

Det händer så mycket i en sorg, processen är livslång när det gäller ett barn. Kanske inte lika lång när man förlorar någon annan anhörig. Men ändå är faserna desamma. Det viktigaste tror jag är att man tillåter sig känna i varenda fas. All ilska, all ledsenhet, all frustration och kanske tom glädje ibland. Utan att få dåligt samvete. För någonstans där framme kommer det att bli bra. Kanske inte som innan, men bra, om man vill. Och livet kan faktiskt innehålla glädje, hopp och allt annat positivt vi som människor kan gå igenom under en livstid.

Och jag tror, att har man hittat glädjen trots sorg eller sjukdom så har man mycket mer vunnet än om man är bitter och inställd på att hitta fel. Livet är alldeles för kort för att inte levas fullt ut.

Självklart kommer man in i perioder då livet är skit, det gör jag också. Men jag vet också att efter den där dagen/dagarna/veckan/veckorna så mår jag hyffsat igen.

Kommentera här: