Att vara den man vill vara

Är banne mig inte så lätt när man är allt annat än sig själv. Jag har känt mig så frustrerad över vem jag varit under flera års tid, inte kunnat acceptera vad sorgen har gjort med mig. Förändrat mig. Den glada och spralliga Emma som jämt hade roligt har inte funnits under väldigt länge. Vilket ju kanske inte är så konstigt.. Men att inse det själv, att man inte längre är lika rolig att umgås med har varit ett hårt slag. Jag har dessutom tackat nej till många under årens lopp eftersom jag inte känt att jag riktigt orkat med att leva upp till den jag var innan eller att jag helt enkelt inte orkat gå utanför dörren. Detta har resulterat i att jag blivit tråkig eller tom opålitlig som bokat av i sista stund.. Jag är medveten om detta. Jag har inte kunnat finnas där när jag inte själv har kunnat stått på mina egna ben. Sanningen är ju att sorgen efter Melvin inte är det enda som jag och Daniel tvingats gå igenom, men jag är inte den som pratar vitt och brett om hur vi har det eller vad vi står i, därför kanske det har varit svårt att förstå hur jag har haft det.

Idag kände jag att jag skrattade från hjärtat för första gången på väldigt länge och jag gjorde det utan att ens tänka på att jag skulle skratta eller att jag gjorde det. Idag är första dagen som jag kan säga att jag mår så jävla bra utan att behöva ljuga. Idag känner jag kärlek till min man, min son och till stället vi bor på och den är så ren och klar att jag nästan kan ta på den. Såklart har jag känt den förut i också, men idag är jag omfamnad av den. Och störst av allt; jag inser mitt egna värde igen.

Jag är varken tråkig eller opålitlig, tvärt om. Dessutom står jag just nu med en massa människor runt omkring mig som tar mig för den jag är, människor som betyder väldigt mycket. Så tack, tack för att ni finns i mitt liv och tack för att jag får bara jag, med sår på hjärtat och glädje i kroppen!

Kommentera här: