Fredag 6/1 2012

Om jag hade 1 miljon skulle jag köpa mig ett självförtroende. Hör ni hur det låter? Frågan är inte vart jag köper ett utan vart jag tappade det jag hade. Och hur jag får det tillbaka. Vilken utav alla de händelserna som skett under de senaste 5 åren skapade detta monster jag nu är? Och varför i helvete ser ingen hur jag mår? Mitt leende ljuger, inuti mig har jag rämnat. Jag vet inte längre vem Emma är.

Men vem bryr sig?

Efter allt som jag/vi gått igenom är det nu jag som måste städa upp. Bearbeta det som jag bara stängt ner. Olyckshändelsen med min katt som jag fortfarande kan slå mig gul och blå för, missfallen, 20 kilos uppgång i vikt, flytten till Jönköping, min mormors bortgång, och Melvin.. 9 månader av oro under graviditeten med Wilmer. Den ständiga oron jag bär på nu. Är det så konstigt att jag har tappat bort mig själv? Jag förlorade inte bara mig själv på vägen utan även Daniel. Bara en sådan sak. Och hela tiden kämpar jag för att bli omtyckt av alla andra, det finns personer i mitt liv som jag inte känner mig accepterad av pga olika anledningar, jag vill inte bry mig om det, men det har blivit som en sorg det också. Egentligen vill jag bara ställa mig och skrika åt dem, fan!!! tyck om mig som jag är, det är just nu jag behöver det som mest.... Men jag orkar inte. Istället suger jag åt mig det dom säger som en svamp och blir ledsen, oftast i flera dagar.

Nej, för en miljon skulle jag inte kunna köpa mig ett självförtroende, det måste jag bygga upp. Frågan är bara hur.

Kommentarer:

1 Isabel:

JAG bryr mig om vem Emma är! Under all trötthet och sorg finns en underbar människa som hela tiden finns där men som just nu lever i skuggan av sig själv. För en miljon skulle inte heller jag kunna ge dig ett självförtroende, men jag skulle kunna bjuda dig på en Spa vecka för att hitta någon liten ro i din sargade själ. Inte mycket till hjälp men du är redan så vacker och värdefull så jag vet att resten kommer att ordna sig, men det tar tid, och det skulle man helst önska att det inte gjorde!



Kram Emma, hör av dig när du orkar.



/Isabel

Kommentera här: