Sorg

Jag hade en vän på besök nu i veckan, en väldigt klok sådan. Vi pratade i 3 timmar och hon sa något i stil med att man förminskar sin egna sorg. Och just när hon avslutat meningen insåg jag att det är precis det jag gör. Jag är medveten om vad jag gått igenom, men från andra kan jag ibland få känslan av att jag borde ha gått vidare. Det är inte som en sjukdom som man lever med, men saken är den att sorg kan vara minst lika förödande i ens liv som en sjukdom. Jag har försökt att finnas till för många under åren för att kväva min egna smärta, men vart har det fört mig?

Kommentarer:

1 Annika:

Jag vet inte alls din bakgrund, "bara" lite om Melvin. Det jag spontant tänkte på var när jag läste,, vad är det för människor som säger så hemska eller otrevliga saker till dig?! Usch, blir alldeles lessen av att DU blir lessen i flera dagar. Nåt känns väldigt vridet i dessa relationer. Det är bara min spontana tanke när jag läser ditt inlägg. Men som sagt, jag känner inte till din bakgrund. Hoppas du inte tar illa upp för min reflektion...



Kram från Arvids änglamamma

Kommentera här: