Gravidinlägg

Så tokigt fort det går nu, drygt 10 veckor kvar, kan knappt fatta att det är sant faktiskt.
På torsdag är det dags för ett besök på mvc igen, min kära lillasyster ska följa med mig eftersom Daniel jobbar.
 
Jag gillar inte att gå dit själv.. Barnmorskan är hur gullig som helst, hade henne med Melvin också, men just att gå dit själv känns så skrämmande. Jag är inte mig själv alls innan jag varit där, är lättirriterad och orolig, även om jag känner bebisen.. Jag var där själv för 2 gånger sedan, mitt hjärta slog hårt och fort, just då tyckte jag inte att jag känt bebisen på ett tag, blir lätt så när man känner efter och stressar upp sig.. Jag kände mig så sårbar där på britsen när barnmorskan klämde på magen, just då kände jag rörelser (tack ock lov) för det som skedde precis efter hade nog fått mitt egna hjärta att sluta slå annars. När hon skulle lyssna efter hjärtljuden hittade hon dem inte, hon frågade mig om jag verkligen känt rörelser "Ja" svarade jag med stundens allvar hängandes i luften, "Då är du inte orolig nu då" frågade hon.. Och precis när jag säger "nej" börjar jag visst bli orolig. Sekundrarna har flutit på låångsamt vid detta laget. Kort där efter hörs bebisens hjärtljud i dopplern. En lättnads suck drar genom rummet.
 
Först efteråt fattar jag vad jag nyss gått igenom, hjärtat fanns där denna gången, men fy så likt det var den gången då Melvins hjärtljud aldrig hittades.. Vill aldrig mer uppleva det. Även om de övriga personerna i rummet inte kan göra något så känns det ändå tryggt att inte vara helt själv.
 
 

Bloggen

Efter artikeln i Amelia för exakt 1 år sedan kände jag att bloggen tappat sin glans, dels för att människor som kände mig privat fick tillgång till den, personer som jag kände att jag inte ville skulle läsa, av personliga skäl. Jag kände mig inmålad i ett hörn och lusten för att blogga försvann helt. På något vis kände jag mig kvävd..

Jag kände att det utrymmet jag ville ha till att ventilera krympte rejält, därav slutade jag att blogga. Här. Jag har bloggat på 2 olika adresser sedan dess, men inte känt att jag knytit an till de bloggarna på samma sätt som denna och det har liksom runnit ut i sanden efter bara någon månad. 

Jag har funderat ett tag på hur jag vill göra, jag gillar att blogga, när insperationen finns.. Jag gillar framförallt denna bloggen, och det är väl kärleken till den som har fört mig tillbaka hit. Och jag hoppas att min bloggform snart är i schack igen :)