Det finns något jag vill berätta..

När Wilmer föddes kände jag mig ganska nöjd. Vi hade fått det vi längtat efter, varför utmana ödet och bli gravid igen? Skulle jag ens klara det? 9 månader av självplåga och oro, extra kontroller och nojja över om barnet kommer att överleva tiden i magen eller förlossningen.. Sen genomgå en smärtsam förlossning som kanske inte skulle leda till något i alla fall? Nej, det kändes helt enkelt nog.
 
Men ödet ville annorlunda, utan att vi själva hade något att säga till om så vart jag gravid. En överväldigande känsla, lycka och oro. Melvin och Wilmer ska bli storebröder. Och Wilmer är så stolt, han pussar och klappar på magen och pratar om bebisar, hans dockor är bebisar här hemma. Det märks på honom att han längtar. Och det gör jag och Daniel också. Det är milsvidd skillnad på denna graviditeten jämfört med Wilmers, jag är lugnare, fridfullare, och inte alls lika orolig. Jag mår bra och jag har nog vad man skulle kunna kalla en normal graviditet. Och det är med tårar i ögonen jag säger det, det känns så otroligt bra, äntligen får jag känna mig normal.
 
Bebisen är beräkmad i början på februari, med andra ord är det är slutspurt, det har gått otroligt fort..
 
 

Kommentarer:

1 Ellen:

ÅH grattis :) Vad härligt!! kram

Svar: Tack!
Emma

Kommentera här: