När livet rämnar obs långt!

I perioder under årens lopp har det känts extra tydligt att Nu, Nu är vi på rätt väg. Nu kommer allt att bli bra. Och det kanske det blivit också, med små myrsteg har vi tagit oss dit vi står idag. Med tron om att allt kommer bli bra. Och bra har det ju såklart blivit, vi är enade med starka band. Och vi har det bra. I perioder kommer fortfarande känsligheten, på okänd mark, eller i situationer som helt enkelt gör en extra sårbar. Helt naturligt.
 
Den fasad jag så aktivt försökte hålla uppe under en period föll i tusen bitar när jag erkände för mig själv att jag var sjuk. Den hjälp som BVC erbjöd mig med jämna mellanrum sköt jag aktivt ifrån mig. Jag ville inte prata med någon, jag visste ju redan om min sorg, jag behövde inte gräva i den djupare.
När Daniel blev sjukskriven för utbrändhet fick jag så snällt vara den starka, mitt egna jag fick komma i andra hand. Jag fick bortse mina egna svårigheter, det var Daniel som hade en diagnos, jag stod utan, men mådde minst lika dåligt. Alla runt omkring frågade alltid hur det var med Daniel, än idag är det så. Min sjukdom, min deprission, är det fortfarande få som vet om. Sanningen, som jag så aktivt sköt ifrån mig, är att jag drabbades av förlossnings deprisson med Wilmer. Sorgen efter Melvin hade nått sin botten och när Wilmer kom till oss fann jag det oerhört svårt att leva med sorg och glädje så tätt inpå. Att jag sedan fick hela ansvaret för Wilmer på mina axlar gjorde inte saken bättre. Innan Daniel gick in i väggen arbetade han och var borta totalt 12 timmar per dag. Noll tid för mig att få avlastning. Vilket i sig gjorde att jag knöt Wilmer väldigt nära. Allt ansvar det innebar och alla känslor i samband med Melvin och Wilmers födelse tog fulkomligt kål på mig. Alla som fött barn vet hur jobbig den första tiden kan vara, med känslor som är uppochner och allt annat som tillkommer. Dessutom funkade inte amningen särskilt bra, jag kände mig så misslyckad. Med sorg uppepå det var det allt annat än harmoni.
 
När Daniel väl började komma på benen igen kände jag mer och mer hur jag föll. Min trötthet åt upp större delen av dagen och jag kände mig som en urusel mamma som aldrig var glad, som aldrig lekte med mitt barn som aldrig sjöng eller läste saga.. Allt jag ville var att få sova. jag krockade hela tiden med mig själv, om och om igen. Något umgänge med andra barn och mammor hade vi inte heller, jag och Wilmer. Pyttiorer på måndagar. Men resten av veckan var oplanerad kaos. Jag fick inget gjort här hemma och mitt humör åkte berg och dalbana från minut till minut. Det BVC såg var min onormala trötthet, Wilmer mådde alldeles utmärkt, det var bara mitt inre som ställde till det för mig. Wilmer gick det ingen nöd på, det var bara mitt dåliga samvete och min känsla av att vara en dålig mamma som ständigt packade på uppmärksamhet. När jag kollar på Wilmer idag ser jag en fantastisk liten 2 åring som är kärleksfull och livlig, precis som han ska. Och det känns så skönt för mig att jag faktiskt inte behöver oroa mig för hurvida han tagit skada eller inte av mitt mående.
 
Avlastningen kom först i samband med att Wilmer började på dagis i augusti i år. Det var en lång väg dit, att våga släppa taget, låta någon annan ha kontroll. Innan hade han bara varit hos mormor ett fåtal gånger. Jag hade lärt mig att vara själv, även om sömmarna nästan sprack. Jag vet nu att det var helt rätt att låta honom börja, det har varit helt avgörande för min återhämtning. Daniel mår också idag mycket bättre, och Jag mår definitivt bättre. Idag kanske vi faktiskt tar elefantkliv i rätt riktning istället för myrsteg.
 
 

Kommentera här: