Snö!

Men vart är våren? ja jag vet, det är "bara" mars ännu men det börjar gå mot april! Har sett bilder på vårtecken på facebook, men själv har jag inte sett ett endaste ett..
 
 

Snart 4 år sedan

Så fort tiden går, snart är det 4 år sedan helvetet på jorden bröt ut. Allt jag ville då var att fly från tiden, mig själv och min sorg, Nu skulle jag kunna betala ett högt pris för att få hålla i honom en sista gång, känna hans kropp i mina armar. När jag ser på Elsa, och när jag såg på Wilmer som bebis, har jag svårt att förstå att vi förlorat en sån liten, tvingats begrava en sån liten och tvingats leva vidare med sorgen och smärtan. Jag blir alldeles matt i kroppen när jag tänker på hur fort tiden försvunnit från oss, hur skulle det ha varit att ha en 4 åring här hos oss?
Samtidigt är jag så lycklig över att Wilmer och Elsa har kommit till oss, Melvin kommer dock alltid att saknas.
 
Det är svårt att förstå, även för mig, hur man överlever en förlust av sitt älskade barn, ett barn som man burit på i 9 månader. Man har känt sparkarna, sett och hört dess hjärta slå för att sedan bli alldeles stilla.
 
Idag kan jag prata om det utan att bli ledsen, även om hjärtat väker. Idag kan jag minnas tiden med Melvin som en värdefull tid i mitt liv, även om den blev allt för kort. Idag kan jag besöka hans grav och känna frid. Men allt det där kommer och går givetvis. Som nu till exempel när det närmar sig 4 års dagen, då bränner det extra i hjärtat. Sinnet känns lite tyngre och känslorna går upp och ner.
 
Det finns dagar då jag förbannar vårt öde, vad det gjort med mig, men oftast försöker jag glädjas åt det jag har istället och ta vara på det. Livet är oförutsägbart och att leva här och nu är det jag kan göra, i morgon får vi ta då.
 
***Melvin april 2009***