4 eller 3 barns mamma?

I mitt hjärta är jag mamma till 4 barn, 4 barn har legat i min mage mellan 38-39 veckor, Jag har fött fram och hållt 4 barn i min famn. Jag älskar dem allihop. Men bara 3 barn finns vid min sida, 1 barn kommer för alltid att saknas. 
Här hemma har han en given plats hos oss alla, även om barnen inte delar några minnen med honom.
Ju äldre de blir desto mer pratar de om sin storebror i himlen, om Melvin som dog. Och jag tycker att det är fint och det värmer mitt hjärta att han även för dem, är en del av vår familj. 
 
I andras ögon ses jag som en 3 barns mamma. Och ja, jag har ju 3 synliga barn. Det barnet som dog levde aldrig utanför min mage. Jag vet inte men jag tror att han hade räknats på ett annat sätt av andra om han levt och sedan dött. Nu är det bara jag som haft en relation till honom under hans levnadstid, Det var jag som kände hans sparkar och hur han växte där inne i min mage.. För de flesta andra är han ingen. Det gör ont.  
För det är ju faktiskt så att man aldrig glömmer, ens barn är alltid ens barn. Men det kanske är svårt för någon som inte förlorat ett barn att förstå hur det verkligen känns att förlora ett, eller? 
 
När jag tittar på mina barn som finns här ser jag bitar av Melvin i dem och allra mest i August som faktiskt till utseendet är den som liknar Melvin mest. Melvins personlighet vet vi inget om, men jag föreställer mig en lugn och trygg kille med filosofiska drag. Det finns så många bitar i sorgen när man förlorar ett barn. Man får aldrig veta hur det hade varit, man får aldrig se barnet växa upp. Sorgen är inte bara där och då utan hela livet. Ta bara födelsedagen som exempel. Den återkommer varje år, men varje år saknas huvudpersonen. Och inget kalas blir det. Ett besök på graven, ett tänt ljus.. Kanske några välmenande ord på Facebook. 
 
Och människor runt mig må tycka att jag ältar.. Men Melvin är en del av mig.
 
 
 
 

Det är okej att tycka att det är jobbigt..

..För det ÄR jobbigt när saker faller utanför ramen. Det finns så mycket som vi måste göra annorlunda nu mot när Wilmer och Elsa var bebisar. Men konstigt nog så anpasssar man sig och även om det stundtals känns pest och pina så är vi så lyckliga över att just han är vår. Målet är hela tiden att allt ska bli så bra för honom som möjligt.
 
Men visst sörjer jag att vi under hans första 9 veckor i livet inte kunde bada honom mer än på sjukhuset mellan gipsningarna. Och visst känns det trist att han sitter fast med sina ben 23 timmar om dygnet. Den där timmen per dag som fötterna är fria är guld värd, och jag pussar på de små fötterna så mycket som jag bara kan. Och vet ni; snart har han haft skenan i 3 månader och då kommer vi få gå ner i tid. Eftersom ena foten är lite mer stram än den andra så lutar det åt att vi kommer få ha den på 18 timmar per dygn till en början. Så småningom kommer det bli 12. 
 
Tänker jag bortom allt, så har vi förlorat vår älskade Melvin, och då känns allt detta med August som en spott i havet. Perspektiv. När tanken slår till så inser jag att vi även hade kunnat förlora August. Och inget är värre än döden.