Det är okej att tycka att det är jobbigt..

..För det ÄR jobbigt när saker faller utanför ramen. Det finns så mycket som vi måste göra annorlunda nu mot när Wilmer och Elsa var bebisar. Men konstigt nog så anpasssar man sig och även om det stundtals känns pest och pina så är vi så lyckliga över att just han är vår. Målet är hela tiden att allt ska bli så bra för honom som möjligt.
 
Men visst sörjer jag att vi under hans första 9 veckor i livet inte kunde bada honom mer än på sjukhuset mellan gipsningarna. Och visst känns det trist att han sitter fast med sina ben 23 timmar om dygnet. Den där timmen per dag som fötterna är fria är guld värd, och jag pussar på de små fötterna så mycket som jag bara kan. Och vet ni; snart har han haft skenan i 3 månader och då kommer vi få gå ner i tid. Eftersom ena foten är lite mer stram än den andra så lutar det åt att vi kommer få ha den på 18 timmar per dygn till en början. Så småningom kommer det bli 12. 
 
Tänker jag bortom allt, så har vi förlorat vår älskade Melvin, och då känns allt detta med August som en spott i havet. Perspektiv. När tanken slår till så inser jag att vi även hade kunnat förlora August. Och inget är värre än döden.
 
 

Kommentera här: