4 eller 3 barns mamma?

I mitt hjärta är jag mamma till 4 barn, 4 barn har legat i min mage mellan 38-39 veckor, Jag har fött fram och hållt 4 barn i min famn. Jag älskar dem allihop. Men bara 3 barn finns vid min sida, 1 barn kommer för alltid att saknas. 
Här hemma har han en given plats hos oss alla, även om barnen inte delar några minnen med honom.
Ju äldre de blir desto mer pratar de om sin storebror i himlen, om Melvin som dog. Och jag tycker att det är fint och det värmer mitt hjärta att han även för dem, är en del av vår familj. 
 
I andras ögon ses jag som en 3 barns mamma. Och ja, jag har ju 3 synliga barn. Det barnet som dog levde aldrig utanför min mage. Jag vet inte men jag tror att han hade räknats på ett annat sätt av andra om han levt och sedan dött. Nu är det bara jag som haft en relation till honom under hans levnadstid, Det var jag som kände hans sparkar och hur han växte där inne i min mage.. För de flesta andra är han ingen. Det gör ont.  
För det är ju faktiskt så att man aldrig glömmer, ens barn är alltid ens barn. Men det kanske är svårt för någon som inte förlorat ett barn att förstå hur det verkligen känns att förlora ett, eller? 
 
När jag tittar på mina barn som finns här ser jag bitar av Melvin i dem och allra mest i August som faktiskt till utseendet är den som liknar Melvin mest. Melvins personlighet vet vi inget om, men jag föreställer mig en lugn och trygg kille med filosofiska drag. Det finns så många bitar i sorgen när man förlorar ett barn. Man får aldrig veta hur det hade varit, man får aldrig se barnet växa upp. Sorgen är inte bara där och då utan hela livet. Ta bara födelsedagen som exempel. Den återkommer varje år, men varje år saknas huvudpersonen. Och inget kalas blir det. Ett besök på graven, ett tänt ljus.. Kanske några välmenande ord på Facebook. 
 
Och människor runt mig må tycka att jag ältar.. Men Melvin är en del av mig.
 
 
 
 

Det är okej att tycka att det är jobbigt..

..För det ÄR jobbigt när saker faller utanför ramen. Det finns så mycket som vi måste göra annorlunda nu mot när Wilmer och Elsa var bebisar. Men konstigt nog så anpasssar man sig och även om det stundtals känns pest och pina så är vi så lyckliga över att just han är vår. Målet är hela tiden att allt ska bli så bra för honom som möjligt.
 
Men visst sörjer jag att vi under hans första 9 veckor i livet inte kunde bada honom mer än på sjukhuset mellan gipsningarna. Och visst känns det trist att han sitter fast med sina ben 23 timmar om dygnet. Den där timmen per dag som fötterna är fria är guld värd, och jag pussar på de små fötterna så mycket som jag bara kan. Och vet ni; snart har han haft skenan i 3 månader och då kommer vi få gå ner i tid. Eftersom ena foten är lite mer stram än den andra så lutar det åt att vi kommer få ha den på 18 timmar per dygn till en början. Så småningom kommer det bli 12. 
 
Tänker jag bortom allt, så har vi förlorat vår älskade Melvin, och då känns allt detta med August som en spott i havet. Perspektiv. När tanken slår till så inser jag att vi även hade kunnat förlora August. Och inget är värre än döden.
 
 

Vårt barn har PEVA

Det är första gången jag skriver detta öppet, August är nu 3 månader och jag har just landat i det själv, redo att berätta. 
 
På rutinultraljudet i december förra året syntes det att vår lilla bebis i magen hade en felställning på sina fötter, såkallad klumpfot eller PEVA som jag tycker låter bättre. Båda fötterna var inåtvridna. Behandlingen är lång och beroende på vilken typ av PEVA barnet föds med; olika svår att få bukt med. Detta kom såklart som en chock både för mig och Daniel och en orolig tid följde där vi googlade efter information om det som väntade. Det är väl ungefär det värsta man kan göra, vi hittade skräckhistorier om barn som skrek sig till sömns, gips som gled av, fötter som gick tillbaka, otaliga operationer som inte gav resultat osv osv. I vissa fall fann vi också, som tur var, solskenshistorier. Vi bestämde oss tidigt för att oavsett  hur jobbigt det än kanske skulle bli så skulle vi aldrig tappa hoppet, för hans skull. Vår inställning i det hela är den viktigaste och påverkar hela situationen.
 
Behandlingen börjar oftast så snart som möljigt efter att barnet fötts. I vårt fall fick han sitt första gips när han var 11 dagar gammal och därefter byttes det ut 1 gång i veckan. För vår del blev det 6 gipsningar innan det gjordes en hälseneförlängning. En snabb operation där de snittade hälsenan för att spetsfoten skulle hävas. Därefter följde gips i ytterligare 3 veckor. Efter de veckorna fick han sin ponsettiskena, den har han nu 23 timmar om dygnet och vad vi vet ska han ha den så i 3 månader och därefter nattetid tills han är 4-5 år. Det kan tyckas omständigt och jobbigt, men som sagt en positiv inställning är a och o i detta och än så länge flyter det på oförskämt bra för oss, vilket såklart gör allt mycket lättare.
 
Människor runt oss har frågat om han nånsin kommer kunna gå, och självklart kommer han kunna göra det. Barn med PEVA utvecklas precis som vanligt, de lär sig hantera och leva med skenan. Vår pojke har till exempel redan lärt sig vända från rygg till mage tack vare skenan som blir som en liten hävstång. 
 
140 barn om året föds med PEVA, hälften av dem på en fot. August har som sagt på båda sina fötter 
Såhär såg hams fötter ut från början 
med gips
 
Ponsettiskenan
 
 
sötaste små fötter jag någonsin sett. 
Jag kommer såklart att skriva mer om vår resa här i bloggen, bland mycket annat.