Smärtan

I min förlossningsjournal står det att jag tyckte att det gjorde ondare att sätta nålen i handen än vad det gjorde att föda.. Och det är sant. Men smärtan i min själ gjorde bra mycket ondare.






Min son, du har endel av mitt hjärta, tänk om det kunde få dig att leva, för jag lever inte utan dig. Tänk att ett mammahjärta slår så hårt, men inte tillräckligt för att Du ska leva. Hur kan det vara så? Jag skulle ge mitt liv till dig, skulle ge dig allt och ännu mer om det skulle få dig att leva i mer än bara minnet.
Jag älskar dig.

Förlossningen

Klockan 9:00 den 1 april skulle vi befinna oss på förlossningsavdelningen. Den morgonen gick i slowmotion. Jag packade min väska inför BB vistelsen, den berömda BB väskan, som jag inte haft något tillfälle att packa innan. Jag packade den och svor inombords, ville slänga allt, mina mammabyxor, klänningen som jag bar på julafton... Ville sälja det som var barnets. Ville sudda bort, ville inte vara där och då. Vad var meningen med allt? Mitt barn levde inte längre. 
Jag bröt ihop fullständigt när jag skulle plocka fram kläderna till barnet. De första som jag köpte. Minns hur lycklig jag var då när jag köpte dem, hur otroligt små och söta kläderna var. Bröt ihop och insåg att jag inte alls ville göra mig av med sakerna, det var ju Mitt barns saker. Ett barn som jag inte skulle få behålla.

Vi kom till BB lite efter 9, stegen fram till dörren var tunga, jag hade svårt att få luft. Paniken över vad som väntade steg för varje minut. Ilskan över vad gudarna tvingade mig genomgå gjorde mig ännu ledsnare, argare och så väldigt liten. Jag kände mig som den minsta människan på jorden, så oskyddad, utelämnad.
Väl inne på avdelningen blev vi installerade i ett rum, ombonat men ändå stelt. Efter en stund kom en barnmorska och informerade om vad som gällde, de ville sätta igång förlossningen så fort som möjligt. Jag var absolut inte redo för det. Fick panik över att min kropp inte själv skulle få bestämma när den var redo. Hon berättade om "ballongen" som skulle vidga livmoderhalsen till 4 cm. Det kändes läskigt. Jag bad om tid, kände att jag ville ha det, försöka bli redo. Efter lunch hade jag inget val längre. Klockan 12:30 sattes förlossningen igång. Jag blev för första gången livrädd för den. Kvart i fem ploppade "ballongen" ut och jag var öppen 5 cm när barnmorskan undersökte mig. Någongång efter klockan 18 fick jag värkstimulerande dropp som satte fart på värkarbetet ordentligt. Vid det laget var jag riktigt rädd inför vad komma skall. Vi hade besök i rummet just när värkarna framskred som värst, kände mig helt borta i mig själv. Samtidigt som det kändes skönt att ha sällskap.
Klockan halv 8 på kvällen började det trycka på ordentligt, det kändes som att jag skulle föda vilken minut som hellst. Barnmorskan gjorde en undersökning och konstaterade att det var dax att gå till en sal med lustgas. Jag ville inte ha någon ryggbedövning, var livrädd för den. Klockan hann bli lite efter 8 innan vi kom till förlossningssalen. Där fick jag akupunktur och lustgas, förlossningen framskred väldigt snabbt. Efter 6 krystvärkar, klockan 20:38 föddes en perfekt liten pojke, som jag tyvärr aldrig fick glädjen att höra skrika.

För att vara förstagångsföderska så gick förlossningen väldigt fort, barnmorskan som var med var helt förbluffad, jag fick höra att jag var gjord för att föda barn och att 6 krystvärkar är vad en omföderska har. Jag är ett exempel på någon som skulle kunna föda hemma. För mig hade det inte spelat någon roll, jag fick ju ändå inte behålla min pojke. En sorg jag kommer att få leva med hela livet.


Det var onsdagen den 1 april, och våren kom på riktigt. Han kom med Våren.