Snart 4 år sedan

Så fort tiden går, snart är det 4 år sedan helvetet på jorden bröt ut. Allt jag ville då var att fly från tiden, mig själv och min sorg, Nu skulle jag kunna betala ett högt pris för att få hålla i honom en sista gång, känna hans kropp i mina armar. När jag ser på Elsa, och när jag såg på Wilmer som bebis, har jag svårt att förstå att vi förlorat en sån liten, tvingats begrava en sån liten och tvingats leva vidare med sorgen och smärtan. Jag blir alldeles matt i kroppen när jag tänker på hur fort tiden försvunnit från oss, hur skulle det ha varit att ha en 4 åring här hos oss?
Samtidigt är jag så lycklig över att Wilmer och Elsa har kommit till oss, Melvin kommer dock alltid att saknas.
 
Det är svårt att förstå, även för mig, hur man överlever en förlust av sitt älskade barn, ett barn som man burit på i 9 månader. Man har känt sparkarna, sett och hört dess hjärta slå för att sedan bli alldeles stilla.
 
Idag kan jag prata om det utan att bli ledsen, även om hjärtat väker. Idag kan jag minnas tiden med Melvin som en värdefull tid i mitt liv, även om den blev allt för kort. Idag kan jag besöka hans grav och känna frid. Men allt det där kommer och går givetvis. Som nu till exempel när det närmar sig 4 års dagen, då bränner det extra i hjärtat. Sinnet känns lite tyngre och känslorna går upp och ner.
 
Det finns dagar då jag förbannar vårt öde, vad det gjort med mig, men oftast försöker jag glädjas åt det jag har istället och ta vara på det. Livet är oförutsägbart och att leva här och nu är det jag kan göra, i morgon får vi ta då.
 
***Melvin april 2009***

Brev till min son

Hej Melvin!

Hoppas att du har det bra där du är, här på jorden har hösten kommit. Tänk att det har gått så lång tid sen du kom med våren till oss, en vår som jag och pappa inte riktigt kunde njuta av, Du fanns ju inte här hos oss. Sen kom sommaren i en väldig fart, men allt jag längtade efter var hösten, och nu är den här.

Igår firade vi din morfar, jag saknade dig, kunde inte låta bli att tänka att jag skulle ha haft en levande 5 månaders bebis hos mig. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur det skulle ha varit. Hur det skulle ha varit att ha dig hos mig. Saknaden är svår. Så svår att jag kände tårarna i ögonvrån, du fattades.

Tänk att saknaden blir så stor efter en sådan liten människa. 
Dagligen tar jag mig på magen och föreställer mig hur det var när du låg däri, något som bara jag vet hur det var. Du var en lugn bebis, men när du väl sparkade, sparkade du så hårt att det syntes ut. Jag och din pappa älskade när du gjorde det. Men oftast var du lugn, jag tror att du trivdes därinne, trots att utrymmet inte kan ha varit särskilt stort.

Min mage med dig i var jag så stolt över och jag älskade dig från första stund, och jag kommer aldrig sluta göra det. Ibland får jag påminna mig själv om att jag faktiskt är mamma, det är inte för att jag glömt bort att jag fått dig utan för att du inte finns här för att påminna mig om det. Varje kväll när jag säger god natt till dig kollar jag på fotot av dig och minns att jag faktiskt är mamma, till en son som jag aldrig fick möjligheten att lära känna mer än från magen.

Du betyder så mycket för mig och pappa Melvin, och vi älskar dig enormt. Jag hoppas att du vet det.


Massor med pussar och kramar från din mamma

!



Min allra finaste Melvin. Jag älskar dig <3