Änglamammor på fb

Efter att Melvin dött kände jag mig så ofantligt ensam. Varför skulle just vårt barn dö? Jag förstod ganska tidigt att det fanns fler som förlorat sina älskade små, som precis som jag levde i avgrundsdjup sorg. Med trasigt hjärta och fulla av känslor och tankar som ingen tycktes förstå; utom just de som gått igenom samma. 

Jag har nog alltid varit driven och fått saker att hända, även om styrkan sviktat så har ändå tron på att göra något bra burit mig. Främst i förlusten av Melvin. Jag startade en grupp på fb; änglamammor på fb. Först var det tänkt som en lokal grupp för att möta likasinnade i närområdet. Men ganska snabbt utökades gruppen och medlemmar från hela Sverige strömmade till. En fristad för oss som förlorat våra barn, där vi kunde sörja, älta, gråta men också glädjas i varandras sällskap. 

Gruppen bildades någon gång 2011, vi var en liten sörjande grupp från början, nu, 6 år senare är det snart 850 medlemmar, sörjande mammor som förlorat sina älskade små eller stora barn. Jag är oändligt stolt över denna fina grupp och att jag faktiskt lyckats att föra samman människor i sorg så att de känner sig lite mindre ensamma.  

 

Snart 4 år sedan

Så fort tiden går, snart är det 4 år sedan helvetet på jorden bröt ut. Allt jag ville då var att fly från tiden, mig själv och min sorg, Nu skulle jag kunna betala ett högt pris för att få hålla i honom en sista gång, känna hans kropp i mina armar. När jag ser på Elsa, och när jag såg på Wilmer som bebis, har jag svårt att förstå att vi förlorat en sån liten, tvingats begrava en sån liten och tvingats leva vidare med sorgen och smärtan. Jag blir alldeles matt i kroppen när jag tänker på hur fort tiden försvunnit från oss, hur skulle det ha varit att ha en 4 åring här hos oss?
Samtidigt är jag så lycklig över att Wilmer och Elsa har kommit till oss, Melvin kommer dock alltid att saknas.
 
Det är svårt att förstå, även för mig, hur man överlever en förlust av sitt älskade barn, ett barn som man burit på i 9 månader. Man har känt sparkarna, sett och hört dess hjärta slå för att sedan bli alldeles stilla.
 
Idag kan jag prata om det utan att bli ledsen, även om hjärtat väker. Idag kan jag minnas tiden med Melvin som en värdefull tid i mitt liv, även om den blev allt för kort. Idag kan jag besöka hans grav och känna frid. Men allt det där kommer och går givetvis. Som nu till exempel när det närmar sig 4 års dagen, då bränner det extra i hjärtat. Sinnet känns lite tyngre och känslorna går upp och ner.
 
Det finns dagar då jag förbannar vårt öde, vad det gjort med mig, men oftast försöker jag glädjas åt det jag har istället och ta vara på det. Livet är oförutsägbart och att leva här och nu är det jag kan göra, i morgon får vi ta då.
 
***Melvin april 2009***

Att vända karusellen rätt

Det är så lätt att fastna i självömkan när man råkar ut för något tragiskt och jobbigt, och till viss del tycker jag att man har rätt till det också. Men sedan måste man nog för sitt eget bästa se till att komma ur det och göra något bra av sitt liv. Lättare sagt än gjort. Jag har fortfarande dagar då jag tycker allt är piss och inte kan fatta varför. Men jag låter inte den känslan ta över mitt liv längre. Det är en känlsa jag m å s t e vara i för att sedan inse att jag har allt jag kan önska. Det blir som en påminnelse om hur jobbigt det har och fortfarande är ibland. Allt blir inte bra bara man får ett levande barn. Det kan många gånger vara riktigt jobbigt. Alla känslor som man har inuti väller upp. Det är inte bara att gå vidare.

Ända sedan start av denna blogg så har jag fått kommentarer om hur stark jag är som orkar berätta, som orkar genomleva en sådan smärta. För mig var det helt naturligt att starta en blogg. Och om jag via den kan nå ut till x antal människor i veckan som läser om min historia och tar den till sig så är det ren vinst för mig. Att bara få berätta om att det ibland inte går som det ska i något så naturligt som graviditet och förlossning, det är något som man sällan får höra på mvc i samband med föräldrakurs och dyl, att få berätta det såhär är som terapi för mig. Och kan jag sedan hjälpa andra i samma situation blir jag bara glad. Jag brinner för dessa barn som dör och för dess föräldrar.

Kanske är det min lott i livet. Att hjälpa andra människor i samma situation som mig.

Jag tycker nog att jag dagligen föröker vända karusellen rätt igen, även om den aldrig kommer att gå åt samma håll som innan Melvin. Men bara för det så behöver det ju inte betyda att den går åt fel håll.

Och detta med att vara stark.. Kan hända att jag är det, men det är i så fall något som jag tvingats till att bli för att överleva. Och jag tror dessutom att det finns i varje människa när man väl står inför något jobbigt. Man behöver aldrig tvivla på sin egna styrka. Och jag vet, att efter detta med Melvin, så klarar jag vad som helst. För inget kan vara så jobbigt som att ha förlorat honom..