Upp och ner och upp igen...


Ja de senaste dagarna har minst sagt gått upp och ner och jag vet så väl varför, det känns som om denna 1:a i varje månad kommer igen i en väldig fart, rakt i ansiktet som en fet käftsmäll och påminner om att nu har det gått yttligare en månad. Yttligare en månad sedan jag fick min Melvin. I morgon är det hela 6 månader sedan, det har gått oändligt fort samtidigt som jag minns det som igår. För 6 månader sedan idag satt jag vid ett köksbord och förbannade livet, förbannade att det som skulle bli vårt togs ifrån oss.

Vi blev en familj med ett osynligt barn, ett barn som visar sig i min och Daniels inre syner men som ingen annan ser. Vår sorg syns kanske inte utåt, men den känns desto mer inuti. En sorg över att han inte får vara här hos oss levande och livsglad, precis så som jag föreställer mig att han skulle ha varit, nu 6 månader gammal.

Det stör mig att jag inte vet hur en 6 månaders bebis är, vad de i den åldern har lärt sig.. Men kanske är det också skönt att inte veta just det? Ett som är säkert är att jag kommer (förhoppningsvis)(vågar inte låta för självsäker) få uppleva det någon gång snart.